Många svenskar minns Jimisola Laursen.
I dag lever han ett helt annat liv långtifrån löparbanorna och högt uppe i skyn.
– Jag undviker att prata om mitt jobb, säger han till Kvällsposten.
1998 slog Jimisola Laursen igenom med sitt allra första SM-guld på 400 meter. Det skulle sedan komma att bli hela 20 SM-guld totalt under löparkarriären.
”Det största”
Många svenskar minns honom från början av 2000-talet med hans något speciella löpteknik. Den absoluta höjdpunkten i karriären kom under inomhus-EM i Wien 2002.
Då Malmösonen slog till med en silvermedalj på 400 meter och även nytt svenskt rekord. Ett rekord som står sig än i dag, 18 år senare.
– Det största jag gjort är silvermedaljen i EM inomhus och den tiden är fortfarande svenskt rekord. Ett annat stort minne är när jag vann min första Finnkamp. Det var 1997 på Stockholms stadion. Jag gjorde en jättebra tid och det var ett av mina bästa lopp, säger han i en intervju med Kvällsposten.
Ingen OS-chans
Men det allra värsta med den långa och fina karriären är att sprintern aldrig fick chansen att representera Sverige i ett olympiskt mästerskap. Det var som närmast inför OS i Sydney 2000.
Tyvärr var Laursen ynka 18 hundradelar från SOK:s gräns och även om friidrottsförbundet kämpade länge för att få med honom till Australien så fick svensken stanna kvar hemma. Det grämer honom fortfarande långt efter karriärens slut.
Laursens jobb
2010 la Jimisola Laursen löparskorna på hyllan och lämnade friidrotten helt och hållet. I dag har han inte någon koppling alls till friidrotten och jobbar istället med ett högst oväntat jobb på dagarna.
42-åringen bor i Malmö och jobbar som pilot hos SAS, med utgångspunkt från Köpenhamn. Det verkar dock inte vara så spännande som många tror, utan för honom är det bara ett helt vanligt jobb.
– Det är ett ganska monotont jobb där jag ibland kan sakna kreativitet och att få använda huvudet som jag tidigare gjorde när jag arbetade som programmerare. Jag kan sakna det logiska och matematiska tänkandet från min examen i datalogi. Samtidigt blir man hemmablind också, en kompis var framme i cockpit nyligen och det är förstås helt annat att sitta där framme. Men man blir mätt på det också. Jag älskar solnedgångar men det är inte samma grej längre, säger han till kvällstidningen.
Han är heller inte särskild pigg på att prata om sitt jobb som pilot. Utan undviker helst det samtalsämnet.
– Innan strejken (2019) undvek jag att prata om mitt jobb för att det väcker intresse och leder till frågor. Någon är alltid flygrädd eller varit med om något på flygplan och så ägnas hela kvällen åt det. Under strejken undvek jag det för att många hade åsikter utan att ha fakta, säger han och erkänner att han fortfarande blir igenkänd på flygplanen.
– Ja, ibland av någon passagerare. Framför allt när jag flyger till och från Stockholm, då kan någon i den äldre generationen känna igen mig och fråga om det inte var jag som höll på med friidrott, säger han i intervjun.
LÄS MER: Mamman berättar nu om Armand Duplantis svåra kamp: ”Många elaka – jag tyckte synd om honom…”