Han är en av svensk hockeys största.
Men det har inte varit lätt för Börje Salming som förlorade sin far när han var ett litet barn.
– Jag fattade nog inte att det var pappa som låg där i kistan, säger han till Sportbladet.
1996 blev Börje Salming invald i prestigefulla Hockey Hall of Fame som den förste svensken genom tiderna och den blott andra europén. Efter en makalös karriär fick svensken sitt stora erkännande.
Salming i NHL
Salming var en svensk pionjär i NHL när han flyttade till Nordamerika och Toronto Maple Leafs redan 1973. 17 säsonger, 1 148 matcher och 787 poäng senare hade den tuffe backen satt ett rejält avtryck i världens bästa hockeyliga.
Få andra hockeyspelare kan mäta sig med Salmings popularitet och respekt som han har i Nordamerika. Men det var sannerligen ingen lätt väg dit.
Allting började i norrländska Matojärvi i Kiruna där en av svensk hockeys allra största karriärer tog fart. Bara fem år gammal tog han sina första skär på isen och fick ärva storebrorsan Stig Salmings gamla skridskor.
Dödsolyckan
Hockeyn blev räddningen i den enorma sorgen och saknaden efter att Börjes pappa Erland avlidit i en hemsk olyckan. Pappan gick bort bara 35 år gammal efter en olycka under ett arbetspass i gruvan.
– Jag var för liten för att ta in allt det där. Och det kanske var lika bra. Jag minns att kistan med pappa stod hemma på gården, där vi bodde då. För att folk skulle kunna komma dit och säga hej då. Så var det förr i tiden. Jag sprang runt och lekte med mina kompisar. Jag fattade nog inte att det var pappa som låg där i kistan, säger Salming i en intervju med Sportbladet.
Avsaknaden av en far formade hockeylegendaren i unga år. Han fick klara sig på egen hand i hockeyhallen och han bet ihop.
– Jag blev nog hårdare. Jag hade inga föräldrar på träningarna eller matcherna. Mamma hade inte tid att titta, hon var där någon gång kanske men jag fick ofta klara mig själv. När jag blev ledsen gick jag åt sidan och gömde mig, eller så bet jag bara ihop och körde på. Jag visade aldrig någon att jag var ledsen, jag kämpade på bara. Vi bodde bara ett stenkast bort och jag visste att mamma fanns där. Så det fanns ändå en trygghet, säger han i intervjun.
”Det var tufft”
Salming hårdnade och blev fullt förberedd för en flytt till Nordamerika och steget in i ett NHL som var brutalt på 70-talet. Och svensken fick ta emot en hel del stryk genom åren.
– Jag tror att det hänger ihop. Jag har inte tänkt eller känt efter så mycket utan bara kört på. Det var rätt tufft att komma över dit, med alla jävla galningar som skulle på oss svenskar. De hade slagits hela juniortiden och var vana. Jag fick träna på att slåss, hålla balansen under slagsmål, lära mig hur jag skulle hålla i motståndaren för att inte åka på en smäll, säger han till kvällstidningen.
Börje Salming lärde sig att ta för sig och slå tillbaka i NHL. Många andra svenskar som kommit till NHL efter honom har mycket att tacka ikonen för, då han banade väg för många landsmän och européer som skulle åka över kommande år.
LÄS MER: Börje Salmings råd till Henrik Lundqvist – så borde han tänka om framtiden: ”Det kommer en tid då…”