Bert Robertsson fick sparken från Linköping.
Nu, i podcasten ”Släpp Sargen”, berättar han ärligt om känslorna.
– Alla som ger sig in i den här branschen vill vinna, vara framgångsrika, vara en del av ett lag – och att inte få det är som en jävla dolk i hjärtat, säger han.
Bert Robertsson blev lite av en ikon i Skellefteå där han tillbringade hela åtta raka säsonger som assisterande tränare och huvudtränare. Framgången var stor, och när Robertsson inför säsongen 2019/2020 tog över som huvudtränare för rivalen Linköping så var det många som räknade med succé.
Ärliga orden
Men så blev det inte. Totalt blev det bara 78 matcher i båset i Linköping innan tränarprofilen, precis innan årsskiftet, fick sparken. Anledningen var de svaga resultaten för Linköping under säsongen, och när Robertsson lämnade sitt uppdrag låg klubben näst sist i SHL-tabellen.
Nu, i podcasten ”Släpp Sargen”, berättar Bert Robertsson ärligt om känslorna kring beskedet.
– I det stora hela mår jag bra i dag. Det känns konstigt att på distans följa ligan som man jobbat i så många år, men egentligen blivit bortplockad från. Det är ju inte självvalt på något vis. Det är något som saknas, säger han.
”En jävla dolk i hjärtat”
Robertsson har i stort sett hållit sig helt borta från media de senaste månaderna, och berättar att tiden precis efter avskedet var tuff.
– Precis inpå beslutet är det väldigt känslosamt och turbulent på många vis. Man blir jävligt besviken för man har kämpat länge med att vända något till något positivt och haft en tro på att det ska gå, men att inte få fullfölja det är jävligt surt. Man blir ledsen, förbannad, bitter – och det är mycket som studsar runt i huvudet. Det har varit lite rörigt. Det har varit tufft. Alla som ger sig in i den här branschen vill vinna, vara framgångsrika, vara en del av ett lag – och att inte få det är som en jävla dolk i hjärtat.
Robertsson har fortfarande svårt att peka ut exakt vad det var som gick fel i Linköping, men det är någonting han fortfarande funderar mycket på.
– Svårt att sätta fingret på en sak – det är ganska många saker som inte faller på plats. Det är en del av det stora arbetet jag gjort sedan jag fick gå – att reflektera över vad som hänt hit och dit. Jag får väl ta mitt ansvar och känna att det är strategiska grejer som jag har gjort som inte varit bra. Jag vill inte gå in i detalj – det blir alltför utlämnande. För min egen del trodde jag nog att min egen kapacitet, mitt eget driv, min egen passion skulle få tryckas igenom alla hinder som fanns – och till slut så gick ju inte det. Jag var nog lite naiv. Jag hade behövt mer hjälp, mer struktur. Jag hade behövt en större plattform där fler var på samma plan och hade samma vision och arbetssätt – och verkligen var inställda på att jobba tillsammans. Det är väl lite av det som är det tuffa i hockeyvärlden – att få väldigt många individer, som har höga tankar om sig själva, att samarbeta och trycka sin energi framåt. Det lyckades vi inte med, säger han.