Sven-Göran Eriksson är död.
Nu sörjs ikonen av flera tidigare storspelare.
– En bättre person får du leta efter, säger Glenn Hysén.
Svensk fotboll har sorg. Sven-Göran Eriksson, en av Sveriges största tränare och ledare genom tiderna, är död. Det var i januari tidigare i år som ”Svennis” öppenhjärtigt berättade om att han drabbats av cancer, och att han ”i bästa fall” bara hade ett år kvar att leva.
Glenn Hyséns starka ord
På måndagen meddelade Sven-Göran Erikssons familj att han gått bort, 76 år gammal. Sven-Göran Eriksson fick sitt stora genombrott i IFK Göteborg under 80-talet, och tränade därefter storklubbar i såväl Portugal som Italien. Han var även förbundskapten, framför allt i England som han ledde under två världsmästerskap.
Nu sörjs Sven-Göran Eriksson i hela fotbollsvärlden, och hyllningar till ikonen strömmar in från såväl klubbar som gamla spelare. Glenn Hysén hade Svennis som tränare både i IFK Göteborg och Fiorentina.
– Bättre person får du leta efter. En genuin, väldigt snäll person. Med enkla medel gjorde han underverk. Med mig bland annat, säger Hysén till Aftonbladet, och fortsätter:
– Han sade till mig bland annat att inte försöka dribbla och sånt. Tackla och nicka undan bolljäveln bara. Och det funkade ju bra… Han var rak och ärlig. Snäll som fan. En underbar människa.
“Omtyckt av alla”
Även Glenn Strömberg lyfter fram människan Sven-Göran Eriksson.
– Det som gör Svennis stor som människa är att han är så kylig och ödmjuk. Trots alla succéer han haft. Jag hörde aldrig att någon spelare gnällde på Svennis. Han var omtyckt av alla. Han var sig själv hela tiden. Vänlig och enkel. Oavsett var han var, säger Strömberg.
Men Strömberg har även mycket att tacka Svennis för sin otroliga spelarkarriär.
– Han har vågat göra saker för mig som få tränare har vågat göra. Han startade med mig på innermittfältet i den allsvenska premiären. Jag var 19 år då. Sedan fick vi fyra år tillsammans i Blåvitt, säger Strömberg, och fortsätter:
– Sedan gick han till Benfica och ringde till mig direkt och frågade om jag ville komma ned. Ett vågat beslut, men jag tackade ja. Vi litade på varandra, det var ett ömsesidigt förtroende för varandra. Jag fick inte spela i Benficas a-lag utan fick spela i reservlaget på små grusplaner med ljus som hörnflaggor. Men Svennis kom och såg alla mina matcher.
