Går det ens att få nog av fotbolls-VM 1994?
Jag trodde verkligen att jag hade fått det till slut.
Men så kommer två smålänningar och genast börjar jag nynna på orden: ”Till alla dom som korsat Atlanten”.
Det här är en kommentar. Åsikterna är skribentens egna
Så många gånger som vi har sett det. Karin Boyes dikt, Thomas Brolins piruetter, Kennet Anderssons pistoler, Håkan Milds straffmiss, midsommar i Pontiac Silverdome och GES låt som fortfarande ekar efter den där oförglömliga sommaren 1994.
VM-brons 94
För många är det svensk idrotts största ögonblick någonsin, men för en del är det ett ständigt tjat om blott en tredjeplats i ett mästerskap med få inbjudna. Vi pratar så klart om Sveriges VM-brons för 30 år sedan.
Artikeln fortsätter efter bilden.
Mycket och åter mycket har redan sagts och skrivits om den där legendariska turneringen i USA. De som var med på den tiden kan inte sluta prata om det och har berättat vidare till sina barn i decennier.
Ravellis ord
VM 94 är så djupt rotat i den svenska folksjälen och jag trodde att jag var helt klar med det. Jag trodde att jag hade fått nog och stängt boken om när Sverige chockade hela fotbollsvärlden för längesedan.
När jag insåg att SVT-programmet ”Fotbollens historia” i kväll skulle handla om just Sveriges bragdartade VM-brons 1994 så väcktes ingenting inom mig. Sedan tar det bara två sekunder av avsnittet och jag springer genast och hämtar min vita landslagströja med Stefan Schwarz namn på.
– Jag hade en känsla, nu är det min tur! Det fanns inget annat, säger Ravelli och jag är återigen golvad.
Så uttjatat
Berättargenierna Albert Svanberg och Jens Lind lyckas alltid fånga tv-tittarna och hitta nya vinklar på redan berättade historier. Och att göra något så uttjatat som ett avsnitt om VM 94 till något relevant igen är sannerligen ett mästerverk.
Artikeln fortsätter efter bilden.
Berättelsen om smålänningarna Thomas Ravelli och Tommy Svensson under deras resa till det där minnesvärda VM-bronset – och framförallt straffrysaren mot Rumänien i kvartsfinalen – är den perfekta snuttefilten en onsdagskväll 2024 när svensk landslagsfotboll famlar efter en identitet. Men det var inte bara ett helt lands stora fotbollsögonblick utan också den stora upprättelsen för både Ravelli och Svensson.
– Alla som tittade, alla svenskar som var intresserade, älskade ju mig i det ögonblicket. Jag är alltid förknippad med just det ögonblicket. Jag får vara med i deras hjärnor och när jag träffar folk ute så kommer de fram med ett leende på läpparna. Och det är inte många fotbollsspelare förunnade med, att få den känslan, avslutar Thomas Ravelli kvällens avsnitt på bästa sätt.
Vad tycker du om senaste avsnittet av ”Fotbollens historia”? Dela artikeln och säg din åsikt!