Man ville inte bråka med Roy Keane.
Och att faktiskt vara anledningen till att legendaren missade en Champions League-final…
Det är inte konstigt att Jesper Blomqvist var rädd.
Roy Keane har ett närmast mytomspunnet rykte efter sig att ha varit en av de hårdaste spelarna i fotbollshistorien. Mittfältsikonen kunde vara fullständigt galen på motståndare, tränare, supportar – och till och med lagkamrater. Man ville helt enkelt inte bråka med honom, för vem vet vad som skulle kunna hända då?
Tabben som kostade
När Jesper Blomqvist spelade i Manchester United så var han ung och oerfaren. Visserligen talangfull, men i ett lag fullspäckat av superstjärnor. Och Roy Keane var en av alla bjässar, tillsammans med ikoner som David Beckham och Ryan Giggs. Och under Champions League-slutspelet 1999 fick han på allvar känna Keanes enorma vrede.
I semifinalen så ställdes Manchester United mot Juventus, och i returmötet hade United ett 0-2-underläge att hämta ikapp. Det gjorde man. United gick vidare med 3-2, men det var inte bara glada miner i omklädningsrummet. Roy Keane hade fått gult kort i matchen, vilket betydde avstängning i finalen. Och om han tog det väl? Nej.
Och om Jesper Blomqvist fick skulden för det? Ja.
Ilskan från Keane
I efterhand har Blomqvist erkänt vad som hände efteråt, och varför Keane var så upprörd på Blomqvist.
– Han skyllde det på mig och att jag slog en dålig passning till honom, vilket ledde till att han fick varningen och blev avstängd. Det var kanske inte den bästa bollen i världen, men hans första-touch var dålig och han tappade bollen, har Blomqvist sagt till The Athletic.
– Det är värt att lägga till att han gjorde en av sina bästa matcher i karriären. Men han skrek på mig i omklädningsrummet efteråt. Han var så arg, och skrek: ”Det är ditt jävla fel att jag missar finalen!”. Jag trodde att han var arg på mig länge.
Det var han kanske inte. Roy Keane såg på Blomqvist som en strålande fotbollsspelare. Men efter den där semifinalen i Turin så var han så arg att Blomqvist inte ens vågade säga någonting.
– Det var så han fungerade. Det var aldrig hans fel. Jag har träffat Roy nu i efterhand och skrattar bara åt det nu. Vi pratade inte om incidenten då och jag har ändrat min åsikt, men där och då brydde jag mig inte ett dugg om hans attityd. Han höll i flera veckor, och det blev ett skämt i omklädningsrummet.