Han föll ihop efter en kortare joggingrunda och tvingades in på sjukhuset.
Väl där fick Sven-Göran Eriksson det värsta tänkbara beskedet: Han hade obotlig bukspottkörtelcancer.
”När beskedet kom, rätt i ansiktet, fick jag en jävla ångest”, skriver han i den nya självbiografin ”En underbar resa”.
Det var i början av januari i år som den legendariske fotbollstränaren Sven-Göran Eriksson själv gick ut med nyheten att han hade drabbats av obotlig cancer i bukspottkörteln. Hans liv gick inte att rädda. Den 26 augusti lämnade ”Svennis” jordelivet – 76 år gammal. Under fredagen den 13 september begravs han i Fryksände kyrka i uppväxtorten Torsby.
Bara tio dagar efter begravningen släpper bokförlaget Mondial ”Svennis” nya självbiografi som han skrivit med hjälp av nära vännen Bengt Berg. Där tillåts huvudpersonen i fråga minnas tillbaka till alla de goda, och mindre goda, stunderna i hans liv. Både vad gäller hans fantastiska karriär som tränare världen över, men även hans ibland stormiga privatliv.
Då fick ”Svennis” sin dödsdom
I kapitel 17 i boken, ”Att leva”, får läsarna följa med på ”Svennis” inre känsloresa då han tog emot sitt cancerbesked – det som var stunden då han faktiskt insåg att han skulle dö inom en snar framtid.
”Mitt cancerbesked kom hastigt och oväntat, som en chock. Jag föll ihop dagen efter en joggingrunda på fem kilometer och i samband med det kunde läkarna se att jag hade fått en stroke och att jag dessutom hade cancer. Sjukdomsförloppet skulle gå att bromsa, men någon operation var inte möjlig”, skriver han och fortsätter:
”Jag fick reda på att min tid var utmätt. Dagen innan var jag frisk, jag kände mig helt frisk i alla fall. När beskedet kom, rätt i ansiktet, fick jag en jävla ångest men sen tror jag att jag har lurat hjärnan. Det är väldigt sällan jag tänker på döden nu. Jag sitter inte och grubblar på vad det kommer att innebära, vad som händer när allt tar slut”.
Fått ta emot folkets kärlek
Under våren och sommaren åkte ”Svennis” runtom i världen och fick ta emot folkets hyllningar, framför allt på de arenor som han tillbringade flera år på. Han besökte bland annat Lissabon (där han tränade Benfica), Göteborg, Rom (Lazio) och Genua (Sampdoria).
Överallt fick han kärlek, fina ord och hyllningar. Det gladde honom, skriver han i boken. Tack vare den typen av fina, ödmjuka gester från allmänheten har han själv kunnat ha en mer positivt syn på sin sista stund i livet.
”Jag har alltid tänkt att det gäller att försöka se det positiva i livet, hur svårt det än kan vara. Att gräva ner sig och tycka synd om sig själv, en sån person vill jag inte vara. Istället har jag försökt leva på som vanligt, stärkt av alla de människor som jag möter, vänner såväl som personer jag aldrig har träffat tidigare”, skriver han.
Styckena ur boken ”En underbar resa” har publicerats först i Sportbladet. Boken släpps i butik den 23 september.
Det här är riktigt sorgligt att läsa. Hoppas att begravningen blir så fin som den bara kan bli. Vila i frid, Sven-Göran.
Hur minns du ”Svennis”? Skriv gärna en kommentar.
