Bert Robertsson har alltid varit känd för att visa känslor.
Det är också någonting som lett till hån.
– Folk har förlöjligat det på ett sätt som är jävligt respektlöst, säger han i podcasten ”Släpp Sargen”.
Bert Robertsson har många, många år inom hockeyns tjänst. Han hade en lång och framgångsrik spelarkarriär med flera säsonger i Nordamerika, men det är kanske som spelare som han har gjort sig som störst namn. Robertsson är mest förknippad med Skellefteå, där han var assisterande tränare och huvudtränare under åtta raka säsonger.
Ärliga orden
Under åren i Skellefteå så gjorde sig Robertsson känd för att alltid säga vad han tycker och tänker, och han var inte rädd för att visa känslor i båset och i intervjuer efter matcherna. Det spelade ingen roll om Robertsson var överlycklig, skogstokig eller ledsen – Robertsson visade tydligt var han tyckte och kände.
Det är någonting han alltid haft mycket stolthet i.
– Jag var mer så i starten av min tränarkarriär, att jag släppte loss ordentligt. Jag tyckte väl att det var rätt väg att gå, att visa grabbarna att man bryr sig. Jag har varit så jämt – det är min person och min karaktär. Det är ingenting jag skäms för, säger han i podcasten ”Släpp Sargen”.
”Jävligt respektlöst”
Men Robertssons sätt att vara har även mötts av hån på framför allt sociala medier, någonting som han känner sorg över.
– Däremot har jag försökt, åtminstone, att lägga band på mig de sista åren för jag har tyckt att folk … ja, men har förlöjligat det på ett sätt som är jävligt respektlöst. I grund och botten har jag gjort det för laget – för att visa mitt engagemang och visa att jag bryr mig, vilket jag också gjort fullt ut, säger han.
Bert Robertsson vill se en väg tillbaka till när det är okej för ledare och spelare att visa känslor.
– Det kan jag tycka är lite synd – att jag valt att tygla det lite och bli lite mer pragmatisk och lite mer tråkig, skulle jag säga också. Om någonting så skulle jag vilja hitta tillbaka dit då jag släpper loss ordentligt. Jag vågar. Det är inga problem med det. Jag tycker väl bara att det är för många runtomkring som fått stå till svars för mitt beteende – och nästan behöver ducka frågor. Det har blivit en konstig jargong kring det.