Andreas Dackell fick dela rum med Doug Gilmour.
Då blev han vittne till ett rejält blodbad.
– Det är någonting jag aldrig glömmer, säger svensken.
Andreas Dackell fick en strålande start på sin hockeykarriär då han redan som 20-åring avgjorde en SM-final genom att göra två mål – det ena på en riktigt klassisk volley – 1993. Några år senare fick han chansen i världens bästa hockeyliga, och där blev han kvar under hela åtta säsonger. Totalt blev det 613 matcher i NHL, och minnen för livet.
Delade rum med ikonen
Dackell minns särskilt en av sina lagkamrater: Doug Gilmour. Han är en nästan mytomspunnen lirare som vid sidan av isen var en riktig profil.
– Mitt första eller andra år i Montreal så fick jag äran att spela ihop med Doug Gilmour. De drack ju ganska kraftigt, de äldre i NHL, på den tiden – och i stort sett varje dag. Och jag fick äran att dela rum med honom under några månader, och så var vi i Vancouver på road trip. Vi hade tränat på dagen, och direkt så gick de äldre och började supa klockan ett på dagen. Det är helt sjukt. Men sen var de bäst på isen. Men de var ju i stort sett alkoholister, säger Dackell i podcasten Släpp Sargen.
Andreas Dackell gick först ut på middag, och sedan tillbaka till rummet – men såg inte skymten av sin rumskamrat.
– Jag var väl och käkade samtidigt som de söp, och när jag kommer hem vid tio är det tomt. Sen en kvart senare kommer Doug, bra i hammaren, och börjar surra. Sen tog det ungefär tre sekunder och sen sov han. Jag låg och tittade på tv och surrade, men han somnade, säger Dackell.
Blodbad på rummet
Det som hände sen glömmer Andreas Dackell aldrig.
– En halvtimme senare, då bara reser han sig upp och kissar på toaletten, och jag hör hur det rasslar, och sen kommer han ut, och så tror han att han slänger sig på sängen igen, men han slänger sig åt det andra hållet, och där står det en tv-byrå, så han spräcker ju hela pannan. Det är blod överallt, och jag får ju börja ringa våra fysios, och säga att det hänt något på rummet. Jag kunde ju inte berätta vad, men det kom läkare som kom och sydde honom. Han var ju bra i hammaren, men fick tio stygn på hotellrummet, och sen var han ju så jävla rolig, för han var uppe tidigt varje dag och var först till hallen. När jag kommer dit på morgonen så börjar alla kolla på mig och fråga vad jag gjort, och då har Doug sagt till alla att det är jag som har slagit honom. Han hade ljugit ihop värsta historien, säger han.
Dackell avslutar:
– Det där glömmer man ju aldrig, och det var ju världens bästa kille, och en verklig legendar inom hockeyn. Att få bo ihop med en sån… Det är härliga minnen att ha.