Hon har vunnit dubbla OS- och VM-silver.
Nu öppnar cyklisten Emma Johansson upp om en helt annan kamp senaste halvåret.
– Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv och kommer förhoppningsvis aldrig göra det igen, säger hon till Sportbladet.
Det blev aldrig något OS- eller VM-guld för Emma Johansson. Men med 2 OS-silver, 2 VM-silver och 3 VM-brons är hon en av de främsta cyklisterna i svensk idrottshistoria.
OS-hjälte i Rio
För fyra år sedan tog hon OS-silver i Rio de Janeiro i vad som skulle bli hennes sista avskedsföreställning. Då Johansson gick i pension efter mästerskapet för att börja ett nytt kapitel i livet, som förälder.
I våras födde hon sitt andra barn men det blev ingen lätt förlossning för svenskan. Efter att en läkare undersökte den nyfödde bebisen konstaterades det att flickan fötts med Downs syndrom.
Nu öppnar OS-hjälten upp om hur hela hennes liv förändrades den där dagen i april.
– Jag kommer aldrig glömma läkarens ansikte när hon vänder sig om och säger att vår lilla dotter har Downs syndrom. Hon var så opersonlig. Barnmorskorna var underbara, men läkaren tycktes likgiltig, som om hon berättade att hon köpt mjölk i butiken, berättar Emma Johansson för Sportbladet.
Hålet i hjärtat
Men det var ändå inte det enda beskedet som skulle komma i samband med dottern Mys födsel. Läkaren upptäckte även ett stort hål i hjärtat och Johansson beskriver känslorna som att ”världen rasade under mina fötter”.
Det kallas atrioventrikulär spetumdefekt, AVSD, och innebär ett hål i hjärtats skiljeväggar samt missbildade klaffar. Bland nyfödda barn med Downs syndrom är defekten relativt vanlig.
På grund av coronaviruset och säkerhetsbestämmelser fick Emma och dottern My stanna kvar själva på sjukhuset. Medan maken och pappan Martin Vestby fick lämna sjukhuset och åka hem.
”Så många tårar”
Nu började en helt annan kamp i hennes liv, långt från cykelsadeln.
– Jag gled ner i ett svart hål. Jag var så glad över att äntligen få träffa dottern jag burit på i nio månader, hon var precis som hon varit hela vägen, men ändå inte helt som jag föreställt mig. Jag kände så mycket kärlek men samtidigt en sorts skam över att sakna något som borde vara annorlunda, säger hon till kvällstidningen.
– Så många tårar som föll ner för mina kinder den veckan, så mycket har jag aldrig gråtit i hela mitt liv och kommer förhoppningsvis aldrig göra igen. Jag drog mig för att äta mina måltider i kantinan, där alla rullade in sina nyfödda barn. Det var så påtagligt att de var friska och att My inte var det.
Sex månader senare opererades lilla My i slutet på september och hålet i hjärtat tätades samtidigt som en pacemaker sattes in för att hjälpa den lilla kroppen. Det blev en väldigt lyckad operation.
”Liten kämpe”
Förra fredagen fick Emma Johansson komma hem tillsammans med en frisk dotter till resten av familjen; maken Martin och storebror Morris.
Nyligen publicerade svenska OS-hjälten en bild på barnen på Instagram.
”Jag vet att många ser mig som den eviga tvåan och det är okej, som Morris skulle ha sagt. Men jag vill att ni alla vet att jag vann guld i att bli mamma och att jag har skapat mästare”, skriver hon i inlägget.
– Jag kommer från Sverige, från Norrland där man ska åka skidor. Okej, jag vann inte guld på OS eller blev världsmästare, men mot alla odds blev jag en av världens bästa cyklister. Nu har jag fått en till liten kämpe som också är mot alla odds. Rent procentuellt är det en minimal chans att barn med den diagnosen ska komma hela vägen till armarna på sin mamma. Hon blir kanske inte världsmästare på cykel, men jag vet att hon blir världsmästare på sitt sätt att vara, säger 37-åringen i intervjun.