Victor Lindgren tog semester från sitt jobb – och vann OS-silver.
Nu ger hans chef ett minst sagt välförtjänt löfte.
– Det hade man nästan med i beräkningen, säger han till Aftonbladet.
Victor Lindgren är bara 21 år gammal och var tydlig inför årets OS i Paris. Det var under Los Angeles-OS om fyra år han ska vara som bäst och slåss om medaljer, och allt som händer den här sommaren är bara en bonus. Det räckte hela vägen till silver ändå.
Chefens ord efter succén
Alla visste att Lindgren kunde hota de allra bästa i 10 meter luftgevärsskytte, men en OS-debut är någonting helt annat, och det är inte lätt att hålla nerverna i schack. Men svensken briljerade från start till slut, och vann till sist ett smått sensationellt silver. Efteråt var han i tårar, och hans resa liknar inte många andra svenskars under detta OS.
Tack vare ett särskilt stöd från SOK har Lindgren kunnat gå ner i tid från sitt arbete som svetsare. I stället för hundra procent jobbar han nu 80 procent, vilket ger mer tid för träning, och det har onekligen gett resultat. Många av Lindgrens konkurrenter har skyttet som heltidsjobb, men Lindgren jobbar skift på ett företag som heter Orwak, där Thomas Karlsson är chef.
– Han jobbar ju skift. En vecka tränar han på morgonen, andra veckan jobbar han på dagen och tränar på eftermiddagen. Det är ju imponerande. Det blir andra rutiner från vecka till vecka men han verkar hantera det på ett perfekt sätt, säger Karlsson till Aftonbladet.
Underbara löftet
Lindgren själv har alltså tagit semester från sitt jobb för att kunna tävla i OS. Den 4 augsuti är det tänkt att han flyger hem från Paris, och dagen efter börjar han jobba igen. Men nu ger hans chef ett underbart löfte om förlängd semester för Sveriges nya OS-hjälte.
– Ja… det hade man väl nästan med i beräkningen, att vi får klara oss ändå. Så det ska absolut gå att lösa, det löser vi, säger han.
Victor Lindgren var i tårar när han gjorde sin första tv-intervju med Max efter silvret, och under ceremonin med nära och kära och media på eftermiddagen under måndagen hade han på nytt svårt att hålla tårarna borta.
– Jag sa det högt för mig själv också. ”Vad fan har jag gjort?”. Det kändes så, overkligt. Men det har börjat sjunka in lite mer nu, säger han.
